Det jag saknar mest med att vara singel är den där kontakten hud-mot-hud. Det behöver inte vara något sexuellt utan bara mänsklig kontakt. Och inte heller en flyktig beröring som en klapp på armen, utan en stilla stund av en annan kropp -nära nära.

Jag tror att den beröringen är så viktig för oss människor. Barn behöver den för att känna trygghet. Älddre behöver den för att inte hudcellerna ska skrumpna ihop utan ha fortsatt spänst och elasticitet.

Jag läste någonstans att beröring faktiskt sätter igång kemiska processer i kroppen som så att säga håller oss levande.

Men jag är också rädd för den där närheten. Jag tror att jag luktar illa, har dålig andedräkt, ja jag vet inte allt. Så jag väljer på något sätt att ändå inte utsätta mig för att bli bortvald. Eller är det bara ett sätt att skylla ifrån mig så att jag slipper engagera mig i någon annan?

Vad säger man när en vän som man tycker om har hittat en ny tjej -som man inte tycker om?

Jovisst -de är unga, och det behöver inta alls betyda att det blir dem för livet, men hon var tillgiven och lite klängig och fick nåt blankt i ögonen och fnitter i halsen när barn kom på tal. Han viftade med armarna och spelade Allan.

Jag kan inte ens tycka om henne lite.

Bästa att bara hålla sig undan, jag är säker på att det där kommer ta slut förr eller senare. Förhoppningvis förr.

Skulle bara ansa till bikinilinjen lite,

men hade ändå inget att göra,

så det blev helrakning.

Fan va bullig jag är!

Jag minns en kille som sa det en gång för tjugo år sen.

Att jag hade "en jävla bullfitta."

Nåja, han verkade ju rätt nöjd med den.

Men det där har verkligen satt sig.

Jag försöker smygtitta på andra, men jag vet inte riktigt om jag ser nån skillnad. Halvfeta tjejer har ju alla lite bulle -eller?

Inga kommentarer.

Snyft.

Det var höst. Hormonerna spritte i kroppen. Under sommaren hade nya par i klassen bildats, och i vårat lilla gäng visste alla att HAN och jag var ett par och att snart skulle DET ske. Vi förberedde en födelsedagsfest hemma hos en kille i klassen vars föräldrar skulle vara bortresta. Alla hade fixat dricka. Trots att vi precis hade börjat nian var vi garvade festare och från att ha varit fyra som delade på en kvarte Absolut kunde man nu vara två eller tre.

Jag tror inte att jag var direkt nervös. Det var mer som om det måste göras. Jag blev duktigt full, och mitt i dimman så vaknade jag liksom till och upptäckte flera männiksor omkring mig. Jag låg i gräsmattan långt utanför tomten, och en kvinna på cykel hade stannat och låg och smekte mitt hår och undrade hur det var med mig. Jag piggnade till och fick hjälp in. Inget illamående. Bara som om hjärnan låg isolerad i bomull.

Jag blev lagd i föräldrarnas säng. Där låg redan ett par brevid och hånglade. HAN och jag började också hångla. Ganska taffligt. Jag tror att jag försökte skynda på det hela, men det var för mycket publik så vi gick ner i källaren och låste in oss i ett förråd brevid tvättstugan.

Där fanns madrass, och till ljudet av dunkande åttiotalsrock blev min oskuld till en röd fläck på madrassen. Det var över, och det var både lite skönt och lite hemskt. Inget fantastiskt minne eller hemskt på något vis.

Det var ett jobb som skulle göras och nu var det gjort.

Jag blev faktiskt lite chockad nu när jag gick in på min egen block för att börja skriva. För det första var det så länge sedan jag skrev så jag kom knappt ihåg var den fanns.

Jag har ju nämligen en anna blogg där jag är lite mera vanlig och alls inte utlämnande, så jag tänkte att här ska jag verkligen inte censurera mig själv. Det är nog därför jag inte velat gå hit och skriva, för här hamnar skiten alltså.

Alla sexpartners ja.

Det fanns en tid när jag var orolig för köns-sjukdomar, och eftersom jag var aktiv i slutet på åttiotalet grandiost så var det ju AIDS som var det stora spöket. Jag har verkligen haft ångest och varit övertygad om att jag haft AIDS. Men en pojkvän tvingade mig att kolla mig och allt var grönt. Nästa kille som jag var ihop med hade själv haft lite stökig bakgrund så vi gick tillsammans och kollade. Inget då heller. Till slut när jag fick barn så kollas man och nu har jag ju inte haft ngn ny sexpartner så jag är inte längre orolig.

Men när vi ändå är inne på dessa otrevliga sjukdomar i nedre regionerna så vill jag gärna passa på att tala om för alla där ute att helt lycklig fick man ju ändå inte vara. Nä, barnets pappa gav mig herpes. Jag har varit så arg på honom för detta och är fortfarande, för jag fattar inte hur man kan vara så djävla ignorant när man har en könssjukdom att man inte uppdaterar läget lite. Han hade ju varit smittad i kanske 15 år utan några större besvär, och när han fick det trodde man att det bara smittade när man har blåsor, men så är inte fallet! Herpes smittar när som helst och behöver inte vara från genetalierna!

Jag har tex i stort sett aldrig blåsor där, utan får som större myggbätt på ena skinkan och värk värk värk.

Jag har varit så rädd för att smitta ner min dotter och jag vågar fortfarande inte ha någon ny sexpartner och vet inte hur jag någonsin ska kunna ha det.

Ja, det blev alltså den sista i raden som jag kom att skriva om först.

Kanske inte så konstigt. Han spökar fortfarande. Jag hatar honom och blir inte av med honom någonsin.

Snälla säg något tröstande någon.

Det är skrämmande, jag vet, men antalet sexuella partner uppgår faktiskt till över 50. Tyvärr kan jag inte ange ngt exakt antal, och inte heller namn på alla. Det är inte så att minnet sviker, men faktum är att jag har helt enkelt varit för full för att ens bry mig om ett namn vid ett par tillfällen.

Det har funnit perioder när jag har varit äcklad av mig själv för min promiskuösitet, men ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att det har varit oundvikligt.

Varje möte har iallafall i stundens hetta varit fullt uppriktigt, och den enda som möjligtvis tagit skada har varit jag själv.

Det är förstår ingenting som alla dessa partners märkt något av.

Så kommer du tillbaka hit ska jag berätta om männen i mitt liv. Män som jag har njutit med, gråtit med, älskat med och avskytt.